Bloggar gör vi allihopa!
Roligt att kunna hålla koll på alla barnens vardag, via bloggar, oavsett om de bor i USA, Älta, Björketorp eller befinner sig på skola i Reftele.
Tänk så annorlunda det var för mina föräldrar när min bror Bengt flyttade till Australien på 60-talet. Telefonsamtal blev det kanske en gång om året, breven skickades med båt och tog månader (brorsan var ju inte direkt någon flitig brevskrivare heller). Hälsa på var ju inte att tänka på. Flyg tog tid och var överkomligt dyrt för en vanlig arbetarfamilj. Hur stog de ut. Jag har läst i mammas gamla almanackor att hon antecknat - Brev från Bengt! och sen några dagar senare - Brev till Bengt. Sen kunde det dröja en sju-åtta månader, ibland ett år innan nästa brev kom.
Och då var det ju ändå mycket lättare än för de vars barn utvandrade till USA på 1800-talet. Då tappade man kanske ofta kontakten och visste inte om barnen levde över huvudtaget.
OK, jag ska inte klaga men om jag fick önska mig något så var det att alla mina barn med familjer fanns i närheten, promenadavstånd, så att jag vid behov kunde kontrollera att allt var bra. Kontrollbehov, nähääää då! Men att vara mamma är en uppgift på livstid. Missförstå mig inte, vill inte alls att de ska bo kvar hemma, men i närheten bara. Varför ska just mina barn vara så flyttbenägna, jag bara frågar?
Saknar er alltid, kramar mamma
Tänk så annorlunda det var för mina föräldrar när min bror Bengt flyttade till Australien på 60-talet. Telefonsamtal blev det kanske en gång om året, breven skickades med båt och tog månader (brorsan var ju inte direkt någon flitig brevskrivare heller). Hälsa på var ju inte att tänka på. Flyg tog tid och var överkomligt dyrt för en vanlig arbetarfamilj. Hur stog de ut. Jag har läst i mammas gamla almanackor att hon antecknat - Brev från Bengt! och sen några dagar senare - Brev till Bengt. Sen kunde det dröja en sju-åtta månader, ibland ett år innan nästa brev kom.
Och då var det ju ändå mycket lättare än för de vars barn utvandrade till USA på 1800-talet. Då tappade man kanske ofta kontakten och visste inte om barnen levde över huvudtaget.
OK, jag ska inte klaga men om jag fick önska mig något så var det att alla mina barn med familjer fanns i närheten, promenadavstånd, så att jag vid behov kunde kontrollera att allt var bra. Kontrollbehov, nähääää då! Men att vara mamma är en uppgift på livstid. Missförstå mig inte, vill inte alls att de ska bo kvar hemma, men i närheten bara. Varför ska just mina barn vara så flyttbenägna, jag bara frågar?
Saknar er alltid, kramar mamma
Kommentarer
Postat av: Emma
Saknar dig oxå mamma! Tur jag inte har så långt som från USA ialla fall. Ses ikväll hoppas jag! Kramar!
Postat av: Fia
Aha! Nu har jag hittat dig här oxå :-) Visst är det kul att blogga! Det är ett bra sätt att hålla reda på varandra om man (som jag) sällan plockar upp telefonen (ska försöka bättra mig;-)).
Jag saknar verkligen att ha er i närheten; bara det att kunna åka hem till er på fika är något jag längtar efter. Men, vem vet, det kanske blir så snart...fast jag kanske ska stanna här tills jag har tagit min examen. Inte hoppa fram och tillbaka.
Bamsekramar!
Postat av: Annie
Jaa de e synd att inte flyg e typ 10 grr billigare!!
Trackback
