cathinka

Roligt att kunna hålla koll på alla barnens vardag, via bloggar, oavsett om de bor i USA, Älta, Björketorp eller befinner sig på skola i Reftele.

Tänk så annorlunda det var för mina föräldrar när min bror Bengt flyttade till Australien på 60-talet. Telefonsamtal blev det kanske en gång om året, breven skickades med båt och tog månader (brorsan var ju inte direkt någon flitig brevskrivare heller). Hälsa på var ju inte att tänka på. Flyg tog tid och var överkomligt dyrt för en vanlig arbetarfamilj. Hur stog de ut. Jag har läst i mammas gamla almanackor att hon antecknat - Brev från Bengt! och sen några dagar senare - Brev till Bengt. Sen kunde det dröja en sju-åtta månader, ibland ett år innan nästa brev kom.  

Och då var det ju ändå mycket lättare än för de vars barn utvandrade till USA på 1800-talet. Då tappade man kanske ofta kontakten och visste inte om barnen levde över huvudtaget.

OK, jag ska inte klaga men om jag fick önska mig något så var det att alla mina barn med familjer fanns i närheten, promenadavstånd, så att jag vid behov kunde kontrollera att allt var bra. Kontrollbehov, nähääää då! Men att vara mamma är en uppgift på livstid. Missförstå mig inte, vill inte alls att de ska bo kvar hemma, men i närheten bara. Varför ska just mina barn vara så flyttbenägna, jag bara frågar?

Saknar er alltid, kramar mamma