Katastrofen i Norge

Jag sitter här och funderar på och försöker ta in vad som verkligen hänt i Norge. Det känns overkligt och svårt att förstå. Hur blir en människa kapabel till att uföra något sånt här? När gicks det snett och hur kan bli så full av hat?
Jag känner med alla som nu förlorat nära och kära. Tror inte att någon kan riktigt förstå hur det känns att mista ett barn på detta sätt (eller överhuvudtaget) om man inte upplevt det. Men bara tanken väcker ångest, att mista sitt barn är väl varje förälders värsta mardröm.
Jag tänker också på massmördarens mamma. Hur hemskt skulle det inte vara att få uppleva att ens barn med berått mod tar livet av så många människor. Jag känner ju själv att ingenting som mina barn gör kan minska min kärlek till dem. Men massmord......? Hela dagen har en refräng från en gammal visa från 70-talet poppat upp i mitt huvud. Letade upp den på YouTube. Barbro Hörberg har skrivit texten:
http://youtu.be/Ajtf79W8QBg
Texten handlar om att alla en gång (ja i alla fall de flesta) en gång varit älskade barn. En gång har varje barns mamma drömt om sitt barn, haft förhoppningar och önskningar för barnets framtid. Vissa försöker staka ut sitt barns framtid för att det ska bli något (kanske som man själv velat men inte blivit). Själv har jag inte haft mer högtflygande planer för mina barn än att de skulle växa upp till trygga vuxna kvinnor som kan skilja på rätt och fel. Helst gärna vara lyckliga också.
Men ingen mor drömmer väl någonsin om att barnen ska växa upp och bli mördare, tjuvar eller missbrukare. Ändå blir det så ibland, varför?

Kommentarer
Postat av: Annie Kramer

Den låten får mig att gråta! Har lyssnat på den några gånger och har nu bestämt mig för att jag inte ska lyssna på den igen förrän jag känner för att gråta lite.

2011-08-18 @ 12:46:28
URL: http://annietecknar.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0